Är du ett offer för mode?
Du skulle kunna tro att det skulle vara enkelt och okomplicerat att hitta din klädstorlek. Vet ditt nummer, hitta ditt nummer, bär ditt nummer. Men tydligen älskar universum att göra absolut allt svårt för stora personer. I ett märke är du 42:a, i nästa är du 48:a, och du står utmattad framför spegeln och frågar dig själv: "Hur kan jag vara så många storlekar samtidigt?"
Varför är inte klädstorlekarna konsekventa?
Varje överviktig person känner till det enkla detektivarbete som krävs för att räkna ut din egen storlek; flera storlekstabellsflikar i din webbläsare, noggrant sålla igenom kundrecensioner, måttband i ena handen och telefonen i den andra, noterar appen redo att skriva in mått. Du har äntligen fått reda på vilken storlek som passar dina kurvor och bom! Lägg till den i din varukorg. Sedan är det 3-5 arbetsdagar av väntan, under vilka du korsar alla fingrar och tår för att vara säker på att du har valt rätt.
Dagen kommer, brevbäraren är där, paketet är upprivet och, åh nej. Det passar inte. Den är för lång på benen, den fastnar på armarna, dragkedjan vill inte stängas. Hur kunde du ha så fel? Du studerade storlekstabellerna, läste recensionerna, mätte varje kurva. Är du problemet? Är du bara... för tjock? Konstigt formad? Dömd att bära toppar med djurtryck resten av ditt liv?
Nej. Du är inte för tjock, du är inte konstigt formad och du förtjänar mer än det hemska mode som industrin tvingar på dig.
Jag är en brittisk storlek 48 - inte precis den längsta personen i världen, och jag kan fortfarande tränga mig in i några high street-märken och stormarknader. Varför har jag det här problemet? Varför tycker jag att vissa märkens kläder är löjligt säckiga och varför får jag av vissa märken att bära storlek 54 bara för att fästa en knapp? Hur ska människor som är längre än jag ska hitta kläder som passar dem när de flesta märken vägrar att erkänna att det finns personer över storlek 14?
Jag är vid en punkt i mitt liv där det, tack och lov, inte påverkar mig lika mycket längre. "Det är bara en siffra" är en fras jag ofta upprepar för mig själv när jag lämnar tillbaka kläder och, visserligen, ibland beställer nästa storlek med en ton av förnedring. Jag kommer på mig själv med att önska att jag var smalare, att jag bara kunde gå in i vilken butik som helst och hitta en klänning som passar perfekt, att jag önskar att jag inte behövde gå igenom all fram- och tillbakadans med sällskap för att hitta en storlek som nästan passar.
Jag hittar aldrig jeans som är min "storlek"
Min senaste besvikelse var att försöka hitta ett par anständiga jeans. Att inte begära för mycket, enligt mig. Jag valde ett företag som jag hade en viss framgång med och som jag var beredd att kämpa mot deras storlekstabeller. Jag gick igenom alla storlekar från 44 till 54 (i olika stilar) och - trumrulle tack - absolut ingen passade mig! Till slut blev jag besviken på dem för att de misslyckades så eländigt med att göra jeans som passade människor, irriterade mig på att min kropp tydligen var för tjock för dem och irriterad på all bortkastad tid och pengar.
Efter att ha lärt mig min läxa beställde jag en jumpsuit från samma företag och valde en storlek större från början. Vilket misstag det var! Den passade knappt runt magen och rumpan, mina bröst klämdes ihop till pannkakor och jag fick bokstavligen välja vilken arm jag ville ha i ena ärmen medan den andra hängde bedrövligt utanför jumpsuiten.
Det faktum att jag kämpar med mode så ofta får mig bara att förundras över hur så många företag kommer undan med det. All kärlek och omsorg som ligger i att göra sina vackra kläder går ut genom fönstret när det kommer till storlek 44. Föreställ dig att någon som bär storlek 34 måste gå upp till storlek 40 bara för att komma nära passform. Galet, eller hur?
Så många företag, inklusive det där jag kämpade för jeans och fick den illasittande jumpsuiten, beskriver sig själva som inkluderande. De pryder stolt sin hemsida och sociala medier med uttalanden som 'för alla', 'alla kroppar', 'vi ger dig självförtroendet att vara dig själv', som om de är praktiskt taget allergiska mot att lägga upp en enda bild på en tjock person i sina kläder.
De lockar oss med ett vänligt löfte och gör oss besvikna när vi inser att de aldrig hade något för oss. Varför lockar de oss bara att slå igen dörren i ansiktet på oss? Är det så att de kan bocka av rutan "kroppspositiv" på sin lista utan att behöva göra själva arbetet? Kommer de någonsin att göra jobbet?
Fåfänga storlekar
Min huvudfråga är alltid varför? Varför görs plagg med så olika storlekar? Det skulle säkert vara lättare att följa en standard snarare än att bara agera efter infall. Är det bara för att få dig att gissa? För att hålla dig på tårna och i ett tillstånd av ren förvirring slutar du med att du köper mer? "Vanity storlekar
" kan dela en del av skulden, med märken som märker kläder i en mindre storlek för att få sina kunder att må bättre. Detta har hänt i åratal, där varje företag försöker överträffa det andra, vilket resulterar i dagens myller av galna storlekar.
Det kan bero på att man envist använder godtyckliga siffror när man anger storlekar snarare än mått. Om du vill köpa herrbyxor kommer de alla med midja och benlängd. Så enkelt är det. Varför kan inte kvinnors kläder vara likadana? Modepatriarkatet slår till igen...
Eller, realistiskt sett, är det troligt att dessa företag helt enkelt är för lata för att bry sig om kläder som faktiskt passar, speciellt om det är för personer som är större än en storlek 14. De tar sig inte tid att faktiskt anpassa sina kläder för människor i större storlekar, de använder bara matematik för att extrapolera kläderna och tänker inte på att det kan finnas skillnader mellan olika kroppstyper. De förväntar sig att tjocka människor bara ska vara nöjda med vad de kan få, och om det inte passar så är det inte varumärkets problem.
I slutändan, tills alla människor av alla storlekar kan bära sina kläder, kommer deras inkludering alltid att misslyckas, och de kommer att svika just de människor de säger att de står för.
Av Millie Harrison
0 kommentarer