Jag var tjugofem år gammal i provrummet i en populär klädbutik, och tårarna av frustration rann nerför mitt ansikte när jag försökte tvinga in min kropp i en australisk klänning i storlek 16. Det var en chock för mig, tills nu har jag alltid varit en "normal" storlek och även i min barndom ansågs jag aldrig vara tjock. Men på mindre än ett halvår hade jag gått från en australisk storlek 14 till en storlek 18. Varför? På grund av depression som fick mig att bli en känsloätare och en ny diagnos av PCOS, eller polycystiskt ovariesyndrom. Nu var jag inte bara tjock, utan även hårig.

Nu var jag en bortglömd person, en tjock person, förpassad till plus-size-sfären. Det lilla området gömt mellan underkläder och mammakläder. Ett område med en mängd olika valmöjligheter, som formlösa klänningar som mer liknade potatissäckar än riktiga klänningar. Lösa, enkla toppar, eller om de var generösa nog att ge dem ett mönster som liknar gardiner eller ett loungeset från 1990-talet, och naturligtvis de där "ljuvliga" byxorna och jeansen av billigt syntetmaterial som inte lät min kropp andas.

Budskapet från den här butiken och modebranschen var högt och tydligt: ​​Varför skulle jag, en tjock person, vilja ha snygga kläder? Eller hur kan jag ha modet att vilja känna mig trygg och vacker i dem? Istället sa de: "Göm din kropp i den här lösa lila t-shirten och de här baggy jeansen. Du uppfyller inte samhällets skönhetsstandarder, så du förtjänar inte att känna dig vacker, bara osynlig. Titta, den här lila t-shirten kommer definitivt att hjälpa dig att bli osynlig."

"Varför skulle jag, en tjock person, vilja ha snygga kläder?"

Samma inställning att tjocka människor ska vara osynliga eller skämmas över vem de är hände mig igen tio år senare. Jag är en nörd i hjärtat och jag älskade att gå på kongresser och cosplay som min favoritkaraktär i anime. Cosplay brukade vara en inkluderande hobby som accepterade alla typer av kroppsformer. Tills det blev populärt och det verkade som att tjocka människor återigen skämdes för den de var, skämdes för att de inte höll sig till samhällets skönhetsnormer. Jag säger inte att detta händer alla feta cosplayer eller på alla konventioner, men det händer och det var min erfarenhet.

Jag försökte ignorera kommentarerna på nätet om feta cosplayers och fortsatte att klä ut mig till mina favoritanimekaraktärer. Detta slutade en dag när jag bara stod i kö för att få något att äta när en man gick förbi och sa till personen han var med att kostymen jag hade på mig var olämplig. Jag var klädd som en kvinnlig Lolita-version av Ken Kaneki från animen Tokyo Ghoul. Jag bar en klänning i lolitastil med en underklänning som kom över mina knän eller lite högre med underklänningen. Ingenting var synligt och det var en familjevänlig kostym. Om jag varit smalare och anpassat mig till samhällets skönhetsnormer, skulle han ha sagt samma sak? Nej, självklart inte, han skulle vilja stanna och fota.

Jag har upplevt body shaming från kunder i ett av mina två jobb, jag har skämts när jag bara gick offentligt i min favoritkjol från Pokémon och så klart online. Jag skämdes när jag gick ut med hunden för att vara friskare. Ja, jag skämdes till och med när jag gjorde något hälsosamt. Den "personen" som kände sig berättigad att ge sin oönskade åsikt om min kropp var en man med en cigarett i munnen och som dessutom var tydligt berusad.

"Jag accepterar sakta min kropp, men min värsta kritiker, min hjärna, försöker bromsa mina framsteg varje dag."

Jag är nästan 37 nu, vissa saker har förbättrats, men attityden till tjocka människor är densamma. Jag är tacksam för märken som inkluderar storlek som Snag Tights. Det är fortfarande en kamp eftersom mitt modesinne har vuxit bortom de stora kedjorna, tänk goth och rockabilly-stilar. Jag köper nu de flesta av mina kläder online från märken inklusive storlek. Jag accepterar sakta min kropp, men min värsta kritiker, min hjärna, försöker bromsa mina framsteg varje dag.

Jag vet att jag aldrig kommer att passa samhällets skönhetsstandarder eller ens deras idé om "normalt". Även när jag var "smal" var jag annorlunda, och vet du vad, det kanske är bra.

Allt jag vill ha för tjocka människor är chansen att gå in i vilken butik som helst och hitta snygga kläder i vår storlek, jag vill se kläder på människor i vår storlek och kroppsform. Jag vill att tjocka människor ska behandlas som människor, inte som saker som samhället vill skämma ut till osynlighet eller behandla så dåligt att vi tvingas dölja eller anpassa oss till deras skönhetsnormer. Jag vill gå online och hitta en artikel om någon som Lizzo och inte hitta fettfoba kommentarer från ansiktslösa profiler eller sårande kommentarer från män som samhället också anser vara tjocka. Jag vill inte se falsk "oro" för feta människors hälsa över hela internet, från främlingar utan medicinsk utbildning eller begränsad medicinsk utbildning. En tjock persons hälsa har ingenting med dem att göra, det är mellan den feta personen och deras läkare. Slutligen vill jag inte ha tanken att blotta existensen av en tjock person "främjar fetma".

Jag har hopp om att kanske samhället en dag kommer att förändras och människor kommer att bli mer empatiska mot de av oss som inte passar in i samhällsformen. Som en Millennial sätter jag mitt hopp till de yngre generationerna att ändra den hatiska attityden mot de av oss som inte uppfyller samhällets skönhetsstandarder.

Av Rachael Hunt